En feministisk revolution, en folkets, en för demokratiska fri- och rättigheter – protesterna i Iran går in på sin fjärde månad efter den dödliga misshandeln av kurdiska Mahsa Zhina Amini i september. Mörkertalet tros vara stort men enligt säkra källor är det minst 450 personer som har fått sätta livet till varav många är barn och minderåriga. Sedan några dagar verkställs officiella dödsdomar.
Barn, gamla, flickor, kvinnor, män, idrottare – många har med kroppen och modet utmanat regimen – iranier i diasporan, men även politiker, artister, kvinnojourer och vanliga aktivister visar sitt stöd utanför Irans ambassader – världen över.
Att det är ett kvinnornas initiativ råder det ingen tvekan om. Konstigt nog är det män som dominerar flödet av pressbilder i världens medier. Presidenter, Ayatollor, presstalesmän – till och med Fifa:s skandalomsusade president Gianni Infantino återfinns på fler bilder än kvinnor i Iran. En händelse? Knappast.
... nu trycket på världens församlade journalister att följa upp presskommunikéerna från statliga medier, men också politiker att fortsätta ställa krav på regimen och att använda hela verktygslådan för att markera mot regimen till stöd för iraniernas frihet.
I nyhetsbyrån TT:s bildbank hittar du knappt en enda bild från Iran som inte är en makthavare. För att hitta bilder från gatan får du gå till sociala medier. Både filmer, rapporter, konst och krav på omvärldens stöd finns där. Men nu vittnar aktivister och journalister om hur meddelanden och poster försvinner, sorteras ner eller begränsas i räckvidd – även i omvärlden. En händelse? Knappast.
Många exil-Iranier världen över sitter klistrade vid datorn och flödet. Försöker hålla sig uppdaterade via släkt och vänner, nätverk och grupper, för med regimens hårda kontroll av utgående information blir den internationella nyhetsbevakningen oanvändbar, irrelevant och direkt kontraproduktiv. Sanningen är att journalisterna står där med alla andra, utanför en ambassad i ett annat land med endast våra personliga kontakter som källor.
Nyligen kom beskedet att Iran avskaffar den i sammanhanget helt centrala moralpolisen. Medievärlden tog ett globalt glädjeskutt, men inifrån Iran kom det i huvudsak skeptiska reaktioner. Ett utspel för att försöka ta kontroll över situationen, säger många. Vi har sett det förut, en eftergift växlas in mot en skärpning, till exempel att begränsa möjligheten att kommunicera med omvärlden.
Det tycks vara det. I så fall ökar nu trycket på världens församlade journalister att följa upp presskommunikéerna från statliga medier, men också politiker att fortsätta ställa krav på regimen och att använda hela verktygslådan för att markera mot regimen till stöd för iraniernas frihet.
”Det handlar om frihet från tvång”, som Sholeh Irani säger i Femperspodden tidigare i höstas. Lyssna, om du tycker att bevakningen från Iran gått i stå mitt under en brinnande revolution – en feminismens och folkets revolution för frihet som förtjänar allas stöd, trots att den inte syns på teve.
Bildtack till @Baraye som vill vara anonym men skänker bort sina bilder till stöd för revolutionen i Iran.
Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare Fempers nyheter
