Den före detta kickboxaren och numera influencern, Andrew Tate taggade Greta Thunberg i en tweet i vilken han skröt om sina 33 bilar och frågar om hon vill att han skickar mer detaljerad information om dess utsläpp. Thunberg svarar ”yes, please do enlighten me. email me at smalldickenergy@getalife.com”.

Denna tweet får ett gigantiskt genomslag på internet. I skrivande stund är Thunbergs svar har över 3,9 miljoner gillamarkeringar, vilket gör den till den fjärde mest gillade tweeten någonsin och den mest gillade tweet som skrivits av en kvinna. Före Thunberg återfinns Barack Obama, Elon Musk och – överst på listan – en tweet om den amerikanske skådespelaren Chadwick Bosemans bortgång. Redan på plats nummer sju återfinns Thunberg igen.

Föll på eget grepp

Tate försökte klå henne på nytt i en live-sänd video, där han försökte håna Thunberg och klimatrörelsen med att han minsann inte tänkte återvinna pizzakartongerna. Ganska snabbt föll han på sitt eget grepp, då polisen i Rumänien kunde spåra hans position. Andrew Tate och hans bror Tristan har båda häktats, misstänkta för våldtäkt och människohandel.

Thunberg twittrade; ”this is what happens when you don’t recycle your pizza boxes”, som i skrivande stund har över 2,8 miljoner likes och är nu på plats sju av de 30 mest gillade tweetsen någonsin. Den andra kvinna på top 30-listan är USA:s vice president Kamala Harris som skrev ”We did it, @JoeBiden” den 7:e november 2020 och har över 3 miljoner likes, vilket gör den till den 14:e mest gillade någonsin.

Varför sker Greta Thunbergs genomslag nu? Vad säger det om vår samtid? I efterhand har denna twitter-duell blivit föremål för livliga diskussioner på flera håll.

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete, tidigare styrelseledamot i Wikimedia Sverige och i sin forskning har hon särskilt intresserat sig för relationen mellan internet och barns rättigheter. Just nu är hon aktuell med boken Skärmstark. De senaste åren har hon framför allt synts och hörts i debatterna om så kallad ”skärmtid” och införandet av porrfilter på skolor, till vilket hon är kritisk.

Dunkels berättar att hon var glad, möjligen skadeglad, tillägger hon men också imponerad över Thunbergs slagfärdighet:
– Det är ju inte första gången. Det var en alldeles för bra formulering för att jag skulle vilja kolla att det verkligen var hon som skrivit det, säger hon.

Myra Åhbeck Öhrman, frilansskribent som bland annat föreläser om sociala mediers makt och möjligheter, är däremot inte lika entusiastisk. Hon tycker att Thunbergs tweet i sig var ”ganska trött och förutsägbar”. Samtidigt understryker hon, med tanke på hur talanglös Tate är, att Thunbergs svar är vad han förtjänar.

”Svältfödda på smarta motattacker”

På frågan om vilka förklaringar till Thunbergs kraftfulla genomslag i sitt genmäle till Tate vidareutvecklar Åhbeck Öhrman: 
– Tate är en fruktansvärt osympatisk individ som sysslar med och säger saker som majoriteten av befolkningen bör finna osmakliga. Den fanbase han ändå har uppskattar honom för att han är edgy och pubertal, och här fick han stryk på hemmaplan. Dessutom finns det något väldigt tilltalande i narrativet – en yngre kvinna som knäpper en äldre, misogyn man på näsan.

Dunkels instämmer i den generella analysen att Thunberg befinner sig i underordning, både vad gäller ålder och kön, i förhållande till Tate vilket gör hennes tweet ännu mer kraftfull. Men det handlar också om, menar Dunkels, Thunbergs underordning i kombination med vad som händer ute i världen:
– Jag tror att det handlar om att vi är svältfödda på smarta motattacker, åtminstone tänker jag så om min egen reaktion. Patriarkatet i vid bemärkelse tar så mycket plats just nu och även om det finns en motrörelse är det utan tvekan så att reaktionära krafter får mer och mer makt.

Vad kan vi dra för lärdomar utifrån twitter-duellen mellan Thunberg och Tate? Vilken framtida riktning kan det peka mot? Och finns det något i det hela som går att problematisera?

Dunkels diskuterar gärna den generella frågan om makt och etik i allmänhet och härskartekniker i synnerhet, medan Åhbeck Öhrman är mer intresserad av att analysera effekterna för Thunbergs respektive Tates följarskaror.

– Det är alltid bra att diskutera hur långt man får gå för att försvara sig, om man måste vara på ett visst sätt för att räknas som utsatt” säger Dunkels:
– Det är saker vi pratar alldeles för lite om. Däremot tycker jag att det blir både platt och fjuttigt att komma med kritik mot just denna tweet. Den som blir utsatt för en attack måste få reagera som hen vill, det finns inga mallar för hur ett offer ska uppföra sig.

Något som Dunkels finner oerhört fascinerande är hur många män har tagit Thunbergs tweet så personligt:
– En sak jag tycker borde belysas och analyseras mer är det lite lustiga faktum att snubbar, vet inte riktigt vad jag ska kalla dem, män som hatar kvinnor kanske?, alltid räcker upp handen och identifierar sig som just en sån snubbe.

Åhbeck Öhrman påpekar att Tate har uttryckligen sagt att han byggt hela sin karriär på att skapa kontroverser som får andra att sprida hans material. 
– Även om det kan tyckas uppenbart att Thunberg ”vann” konflikten, fick båda hundratusentals nya följare efter meningsutbytet. Med det i åtanke kan man nog ifrågasätta om det alltid är den bästa strategin att hugga på provokatörers beten. Personligen har jag ett par offentliga svenska personer jag valt att inte längre kommentera på Twitter, även när det skulle ge mig enkla likes, för att det är uppenbart att de fiskar efter precis den typen av uppmärksamhet för att hålla sig relevanta.

Twitter en tuff miljö för progressiva

Hur konstrueras makt på en plattform som Twitter, jämfört med andra sociala medier som exempelvis Facebook och Instagram? Vilka röster hörs och vilka lyssnar? Åhbeck Öhrman menar att Twitter är som uppbyggt för bra one-liners, men att formatet inte direkt premierar nyanserade resonemang och därtill har citat-retweets använts verktyg för att skicka drev mot meningsmotståndare:
– Det finns dessutom ett helt gäng studier som pekar på att sättet man använder plattformen på varierar beroende på politiskt läger. Till exempel tenderar högerkonton att oftare sprida sådant de håller med om och ägnar mer tid åt att kommentera inlägg från meningsmotståndare, än användare med vänsteråsikter. Tittar man på vilka användare som får flest följare, likes och delningar, motsvarar det tyvärr oftast maktstrukturerna i den riktiga världen. Allt det här i kombination kan skapa en rätt fientlig miljö, särskilt för progressiva och minoritetsgrupper.

Dunkels är inne på liknande spår och menar att det korta formatet, som Twitters upplägg inbegriper, ökar risken för missuppfattningar, medvetna eller omedvetna, vilket kan leda till långa och svåra konflikter. Allt det missgynnar underprivilegierade grupper och individer. På så vis kan Twitter vara en rätt tuff miljö där hundvisslingar är vanliga och effektiva. 

Samtidigt menar Dunkels att det inte går att hävda att det finns ett Twitter eller ett Instagram, utan de är alltid konstruerade kring dess användare som styr till stor del hur det ser ut. Skillnaderna i formatet skapar olika förutsättningar för samtal:
– Samtidigt kan andra plattformar fungera på samma sätt [som Twitter] beroende på vilka man följer och hur man hanterar kommentarer, så jag vill inte lägga hela skulden på plattformen. Parallellt med den toxiska kulturen finns en stöttande kultur där användare får och ger hjälp och många vänskapsband knyts där.

Hon fortsätter:

– Generellt tror jag, kanske lite naivt, att det går att styra upp även den mest urspårade samtalsmiljön. Det finns så många exempel på det. Men då krävs det att vi alla skärper oss. Det är väldigt roligt att hitta fel hos andra och skriva en slagfärdig tweet men när är det ok? Slår jag i över- eller underläge? Vi måste ständigt göra den typen av maktanalyser, på och utanför nätet.”

Twitter = en plattform för män?

Om man anlägger ett feministiskt perspektiv på Twitter som plattform och på det faktum att topp 30 på antalet mesta gillamarkeringar på enskilda tweets genom tiderna domineras av män, var hamnar vi då? Dunkels menar att statistiken är talande inte bara för Twitter som plattform, men för samhället generellt. 

– Det finns många studier som ganska påfallande påpekar hur vi psykologiskt tar mäns utsagor som reaktioner på det ser händer ut i världen, medan kvinnors utsagor ses som något som sker inombords. Det faller tillbaka på det här könsstereotypa mönstret att kvinnor är känslosamma och män är rationella. Det är viktigt att känna till det här mönstret också för att kunna rannsaka sig själv och att man inte tror att man behandlar alla lika.

Gällande fallet med Thunbergs svar till Tate säger Dunkels:
– Jag älskar att analysera saker och tycker inte att man ska göra något som riskerar att befästa destruktiva normer men i det här fallet tycker jag att man kan unna sig att bara skratta åt den underbara formuleringen.

Åhbeck Öhrman lyfter perspektivet som berör ledarskapet hos Twitters nya VD, Elon Musk, vars uttalade fokus har varit att vara ”anti-woke”. Under Musks ledning har Twitter tillåtit flera hatpredikanter, däribland Andrew Tate, att sprida sina budskap och därtill har Musk avskedat rådgivare och personal, vars målsättning har varit att skapa en så inkluderande plattform som möjligt:
– I en global rapport från Amnesty om onlinetrakasserier av kvinnor uppgav hälften av alla tillfrågade att de utsatts för misogyna eller sexistiska attacker. En tredjedel av dem uppgav vidare att det fått dem att sluta uttrycka vissa åsikter online. Att som Elon Musk och andra delar av den konservativa högern påstå att det skulle vara gynnsamt för yttrandefriheten att sluta markera mot olika typer av hets mot folkgrupp är därför ganska genomskinligt. Resultatet blir inte att färre tystas, utan snarare tvärtom.

Vidare menar Åhbeck Öhrman att Twitter överlag är en plattform som både används och premierar män. I Sverige är det nästan dubbelt så många manliga användare som kvinnliga. Kvinnor har dessutom ofta färre följare (i genomsnitt hälften så många som likvärdiga manliga konton inom samma yrkesområde, enligt vissa undersökningar) och får mindre spridning av sina inlägg. 
– Det är en inte så vågad gissning att de också är mindre benägna att sticka ut hakan på just den plattformen.

RELATERADE TEXTER:
30-12-22 ⎮ Andrew Tate arresterad misstänkt för våldtäkt och människohandel
28-11-22 ⎮Twitter under Elon Musk
24-12-22 ⎮ Hur kvinnofientliga Andrew Tate blev globalt känd

Filip Hallbäck är skribent och filmvetare.

– Det är uppenbart att vi har gjort alldeles för lite för att främja kvinnors företagande – förhoppningsvis kommer siffrorna agera spark i baken, säger Amanda Lundeteg, vd på Allbright, till Fempers nyheter.

Vid en europeisk jämförelse har Sverige alltså få kvinnor som är företagare. Det är bara Slovakien, Irland, Malta och Rumänien som har en lägre andel kvinnor än Sveriges dryga fjärdedel. Snittet i EU är 33 procent, enligt statistik från Eurostat. Länderna Luxemburg, Litauen, Lettland och Cypern har över 40 procent andel kvinnor som är företagare.

Amanda Lundeteg kallar det ”genant” att Sverige placerar sig så lågt i en jämförelse med andra EU-länder.

-Det är genant att Sverige underpresterar, särskilt vid tanke på att andra länder sneglar på oss i tro om att vi ska vara en förebild gällande jämställdhet.

Regeringen är medveten om att det är få kvinnor som driver företag och har gett Tillväxtverket i uppdrag att ta fram åtgärder för att stärka kvinnors företagande.

Siffror från Tillväxtanalys, som TT tagit del av, visar att företag som drivs av kvinnor mer sällan går i konkurs än företag som drivs av män.

Finansering och förebilder för kvinnors företagande

30% av alla nystartade bolag i Sverige startas av kvinnor. Majoriteten av dessa bolag är enmans eller fåmansbolag med låg omsättning.

Tillgång till finansiering är en nyckelfaktor. Än i dag så styrs inte sällan finansieringen av stereotypa föreställningar, och går därmed oftast till män.

En annan faktor handlar om rädslan för att misslyckas – en känsla som är mer vanligt förekommande bland kvinnor än män, enligt Entreprenörskapsforum.

Nätverket 17, som stöttar kvinnor som vill starta bolag, men framför allt dem som vill bygga sina bolag större, tror på vikten av fler förebilder.

– För att få fler kvinnor att driva företag så tror vi på 17 att fler förebilder behövs, precis som inom sportvärlden så kan det verka omöjligt att hoppa högre, eller längre men så helt plötsligt så gör någon just det. Krossar ett tidigare rekord – därefter så klarar ”alla” att slå de tidigare så omöjliga rekorden. Det vill säga om fler kvinnor startar och bygger stora bolag så blir det till slut kutym och något självklart – det är dit vi vill komma, säger Jessica Löfström, ordförande i Nätverk 17, till Fempers nyheter.

Själva försöker nätverket synas och höras så mycket det går.

– Vi försöker vara de förebilder, som vi tror behövs så att fler kvinnor får modet att starta eget företag, men framför allt bygga dessa riktigt stora. Med stort företag kommer makt och vi tror att kvinnor är särskilt bra på att förvalta makt så att vi kan förändra världen till det bättre, säger Löfström.

Hon vill också påpeka att kvinnors företagande i Sverige ökade något mer än mäns företagande förra året.

Men det är en lång väg kvar.

– Systemen som gynnar män har fått frodas för länge. Nu behövs det att allt ifrån politiker till investerare ser över vilken roll just de kan spela för att skapa förändring. Riktade insatser som mer kapital till kvinnors idéer kommer att krävas. Men vi behöver även komma till rätta med andra problem som gör det svårare för kvinnor att starta företag, som tex. det ojämna uttaget av föräldraledighet, kvinnors lägre inkomster, och den könsuppdelade arbetsmarknaden. Allt hänger ihop, säger Amanda Lundeteg, vd på Allbright.

En majdag 2015 tog Lina Salim, hennes man och son bussen till Saudiarabien. Det var bara tillfälligt, de skulle inte vara borta länge. Hon var en av få högutbildade kvinnor i Jemen, och en av få kvinnorättsaktivister i ett av de värsta länderna att leva i för en kvinna.

Den då 24-åriga Lina Salim jobbade år 2004 som teckenspråkslärare när en vän frågade om hon ville delta i en workshop om FN:s säkerhetsråds resolution 1325; kvinnors roll i konfliktlösning och fredsarbete. Deltagarna var nästan bara män, finansiären undrade var kvinnorna var. Lina Salim behövde fråga sina föräldrar om hon fick resa, ändå säger hon att hennes uppväxt var friare än andras.

– Vi systrar fick studera, ha vänner, gå ut. För andra var allt haram [förbjudet enligt islamisk rätt]. Mina kusiner giftes bort när de var 13, 14, och gjorde likadant med sina barn. En av mina kusiner är mormor nu, och jag har fortfarande små barn!

Workshopen fick henne att tänka på nya sätt.

– Jag var inte intresserad av kvinnors rättigheter innan. Där träffade jag män och kvinnor som varit aktiva i flera år!

Så småningom, 2011, startade Lina Salim och några vänner organisationen To Be Foundation for Rights and Freedoms, vars syfte enligt hemsidan är att “…överbrygga glappet mellan teoretiska koncept om mänskliga rättigheter och den faktiska implementeringen.”

I början finansierade de aktiviteterna själva. FN:s migrationsorganisation International Organization for Migration sponsrade sedan ett diskussionsforum på universitetet om politik och kvinnors rättigheter. 

– Studenterna ville i början inte acceptera kvinnors rättigheter, de trodde att vi hade en agenda. ”Ni vill förstöra familjer”, sade de. ”Ni vill få kvinnor att lämna islam, ta av sin hijab!” Vi fick förklara att vi inte arbetade mot islam. Att kvinnor har rättigheter i islam.

Lina Salim hade stöd av sin familj, hennes bror Ahmed engagerade sig. I samarbete med Jemens justitiedepartement höll de samtal med fängslade kvinnor. De höll utbildningar i första hjälpen och förlossningsvård. En trygg plats för våldsutsatta kvinnor etablerades, med samtal för våldsutsatta – ett stort steg i ett land där våld mot kvinnor inte ifrågasätts. Organisationen kunde dock inte erbjuda skyddat boende, och en hjälpsökande kvinna tog livet av sig.

– Hon hade ingenstans att ta vägen. Problemet är att kvinnor inte har egna pengar. Om kvinnor har en bra ekonomi, ett eget jobb, blir de starka.

Lina Salim vill gärna berätta om jemenitiska kvinnors situation och andra kvinnorättsaktivister som har inspirerat, som politikern Radiaa Shamsheer. Hon är entusiastisk och pratar mycket. Kontoret hon startade är hennes stora stolthet.

Men allt skulle förändras den 19 mars 2015.

Oroligheterna som började under den arabiska våren 2011 hade utvecklats till en väpnad konflikt. Lina Salim och hennes kollegor märkte att något var på gång den dagen; skottlossningen intensifierades, genom fönstren såg de stridsvagnar som rullade in på gatorna. Soldaterna var unga, ibland tonåringar. En krypande, obehaglig känsla spred sig på kontoret. 

– Vi trodde inte att de skulle komma till Aden, men vi hade fel.

De är de shiamuslimska huthi-rebellerna, understödda av Iran, som är i strid med regeringen. De hade tagit makten i stora delar av Jemen med en konservativ, religiös agenda. Nu hade de nått Lina Salims hemstad.

Den dagen tog det tre timmar att komma hem, rebellerna hade etablerat vägspärrar i hela staden, belägringen var ett faktum. Om livet hade varit svårt innan blev det nästan omöjligt nu.

– Allt kollapsade. All transport in i staden stoppades. Vi hade ingen mat, inget vatten. Det fanns inte mediciner. Det var 35 grader och vi hade ingen el. Innan kriget kunde jag köra bil själv, ta en taxi. Ingen ifrågasatte varför jag inte bar niqab.

Aktivister och journalister började gripas. 2021 fängslades skådespelaren Entesar Al-Hammadi, och anklagades för prostitution. Hon dömdes till fem års fängelse efter en rättegång som människorättsorganisationen Human Rights Watch har betecknat som ”präglad av oegentligheter”. Lina Salim har hört att hon har torterats och fått håret avklippt.

– De kom hem till min man och frågade efter mig. Vi förstod inte exakt vad som hände i staden, men vi stängde To Bes kontor i en månad.

Lina Salim gömde sig tillsammans med sin lilla son, men fortsatte att uppdatera hemsidan om hur kvinnornas situation försämrades. Efter en artikel om ett annat tabubelagt ämne, sexuella övergrepp mot barn, blev Lina Salim dödshotad men fick ingen hjälp av polisen.

Så en morgon inträffade den utlösande faktorn. När hennes bror Ahmed var ute för att hämta skadade i striderna till sjukhuset, blev han själv träffad av en krypskytt. Det blev startskottet för Linas och familjens flykt, först till Saudiarabien och så småningom till Sverige.

På Lindängenbiblioteket i Malmö visar Lina Salim artiklar, en om Ahmeds död, och To Be Foundations hemsida. Hon uppdaterar den fortfarande, tyvärr är nyheterna inte längre särskilt positiva. I rebellkontrollerade områden har nya regler instiftats; kvinnor får inte resa utan en manlig släkting och kan enbart ha svarta kläder. 

–Jag vågar skriva om det kvinnor utsätts för eftersom jag inte är där, andra kvinnor skickar information till mig. Människorättsaktivister kan inte jobba. Kvinnor våldtas i fängelset. LGBT-frågor kan vi inte skriva om.

Det är nu åtta år sedan Lina Salim senast såg Jemen och sedan det inbördeskrig började som FN kallar ett av de värsta i världen; offentliga institutioner har kollapsat, två tredjedelar av befolkningen är i behov av humanitärt bistånd. Kvinnors framsteg har tagit flera steg tillbaka på grund av kriget, fattigdomen och huthirebellernas fundamentalistiska styre.

Vad tänker du om kvinnornas situation nu, och i framtiden?
– Jag tror det blir sämre, det är bara män som jobbar i Jemen. Kvinnor i styrande positioner bestämmer inte egentligen, de lyssnar bara på männen, det är därför de är där.

Det har gått bra för Lina Salims familj i Sverige. Hon jobbar som lärarvikarie, hennes man för en ideell organisation, hon har deltagit på flera seminarier och berättat om sitt arbete för kvinnors rättigheter i Jemen. Trots det har de inte permanent uppehållstillstånd, utan ansöker regelbundet om förlängning av tillfälliga. Ändå är hon glad att de valde Sverige för sina två söner, som inte känner till något annat.

– Men…, säger hon. Jag saknar den gamla Lina.

Vem var den gamla Lina?
Lina Salim är tyst en liten stund, det är första gången under intervjun.

– Hon hjälpte människor, här kan jag inte göra samma sak. Jag var mer fri innan, jag kunde resa. Här kan jag inte göra mycket… och de flesta här vet inte ens vad Jemen är.

Tror du att du kommer kunna resa tillbaka?
– Nej.

– Det finns ännu inga mensprover eller analyser av mensblod i rutinsjukvården. Däremot finns det en hel del forskning på mensblod, säger Sebastian Brusell Gidlöf, docent och överläkare i gynekologi på Karolinska universitetssjukhuset, på en videolänk från sin arbetsplats.

Forskningen bedrivs framför allt inom två fält.

Det ena handlar om att man använder celler från menstruationsblod för att studera den normala miljön inne i livmodern för att försöka förstå vilka celler som finns, identifiera dem och studera hur de fungerar vid normal fysiologi.

Det andra handlar om att använda menstruationsblod för att försöka identifiera sjukdomar inne i livmodern eller andra ämnen i blodet, som till exempel skulle kunna ge svar på hur man kan få en bra implantation under graviditeten.

I en artikel i BBC uttrycker läkaren och forskaren Sara Naseri att hon hoppas på att testning av detta fram tills nu i stort sett ignorerade månatliga blodprov skulle kunna erbjuda banbrytande nya hälsoinsikter.

2012, när Naseri själv studerade medicin, hittade hon bara en vetenskaplig artikel som beskrev mensblodets sammansättning och fann där att det fanns 385 proteiner unika för mensblodet.

I menstruationsblodet finns också sekret från vaginan, livmoderhalsslem och endometriosceller. Livmoderslemhinnan (endometriet) bekläder insidan av livmodern och växer till varje månad för att stödja embryoimplantation. Om ingen graviditet inträffar avstöts livmoderslemhinnan genom slidan vid menstruationen.

Den kanske största potentialen i analysen av mensblod är att i framtiden kunna undvika påfrestande och smärtsamma ingrepp för att diagnosticera och behandla tillstånd som rör det kvinnliga reproduktionssystemet, till exempel endometrios.

Som ett resultat av bristande forskning inom området kvinnohälsa och särskilt reproduktiva sjukdomar hos kvinnor innebär diagnoserna i dag ofta utdragna processer med många provtagningar och undersökningar för många kvinnor. Behandlingsmetoderna är relativt få och många tester och provtagningar är både smärtsamma och påfrestande för patienterna.

Men kanske håller något revolutionerande på att hända inom forskning och reproduktiv hälsa.

Enligt Sebastian Brusell Gidlöf, som är verksamhetschef för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska universitetssjukhus, har det dock varit en hel del fokus på att kunna identifiera sjukdomar och framför allt gynekologiska sjukdomar via menstruationsblod de senaste åren.

Snabbare diagnos av endometrios med mensblod

Han ser till exempel stora möjligheter inom forskningsfältet för att öka kunskapen inom vården kring endometrios för att kunna upptäcka sjukdomen tidigare och behandla den mer effektivt.

Endometrios karaktäriseras av att livmoderslemhinneceller växer utanför livmoderns insida. Oftast sitter cellerna då på livmoderns utsida, på äggstockarna eller på bukhinnan nära livmodern. Cirka 10 procent av kvinnor och flickor drabbas av denna ofta mycket smärtsamma sjukdom. För att säkerställa en diagnos krävs idag ofta en titthålsoperation.

Hypotesen till varför man får endometrios är en teori från 1930-talet, och innebär att kvinnor vid mens blöder, dels ut genom slidan, dels ut genom äggledarna och att vissa celler då fastnar och blir kvar i exempelvis äggstockarna, på bukhålan eller bakom livmodern.

– Nästan alla kvinnor blöder på detta sätt, men långt ifrån alla drabbas av endometrios, så knäckfrågan är vad det beror på att vissa kvinnor drabbas och andra inte?, säger Sebastian Brusell Gidlöf och tillägger:

– Beror det på att kroppen inte kan städa undan de här cellerna, och därför får man endometrios? Eller beror det på att de här cellerna som blöder inåt är avvikande på något sätt? Är det därför de fastnar lättare och skapar endometriossjukdomen. Det vet man inte idag. Det kan vara båda faktorerna.

Kan man hitta faktorer i menstruationsblodet som skiljer sig åt hos kvinnor som har endometrios jämfört med de som inte har endometrios, så kan man få svar på frågor hur endometrios har uppstått. Det skulle göra stor skillnad för kvinnor som lider av denna ofta mycket plågsamma sjukdom.

I dag kan det ta över tio år att få en diagnos. Skulle menstruationsblodet kunna användas skulle framför allt undersökningarna kunna snabbas på och bli betydligt mindre smärtfyllda.

Tidigare har titthålsoperationer för att titta in i bukhålan och se om det finns endometrios, och provtagning från bukhållan varit det sätt som vården försökt fastställa om det handlar om endometrios.

– Vi försöker numera undvika operation för att ställa diagnos, utan istället behandla direkt om kvinnorna lider av stora besvär, säger Sebastian Brusell Gidlöf.

Han ser många vinster med att kunna fastställa om en person har endometrios via mensblodet utan att behöva operera.

– Att få en tydlig endometriosdiagnos är viktigt till exempel om det rör sig om en kvinna i fertil ålder, eftersom det kan påverka fertiliteten senare i livet.

Mensblod och graviditet

Forskningen kring mensblod skulle även kunna bidra till stora framsteg inom reproduktiv hälsa för kvinnor genom att hjälpa till att bidra till bättre diagnostisering vid graviditet.

– Hur ser cellerna i livmoderhinnan som blöder ut vid mens ut hos kvinnor som har lätt att bli gravida respektive hos dem som har svårt att bli gravida. Kanske finns det tecken redan i mensblodet till hur de här två grupperna skiljer sig åt och skulle det kunna besvara frågor varför det är så att man har svårt att få barn i fall där det finns oförklarad barnlöshet. Kan man i så fall åtgärda det?

På Karolinska sker en del forskning på mensblod. Blodet samlas in via menskoppar, vilket ger mycket blod med celler som mår bra. Detta tillskillnad från att ta blod från bindor eller tamponger.

Sebastian upplever att mycket har förändrats det senaste decenniet och att kvinnohälsa i dag tillförs lika mycket forskningresurser som de flesta andra medicinska områden, i alla fall när man ser till statliga forskningsmedel.

– Det har blivit mycket bättre. För tio – tolv år sedan sade jag ofta att vi var nedprioriterade. Men jag tycker inte att vi är det längre. Traditionell gynekologisk forskning har fått ett ekonomiskt uppsving, vilket innebär att det läggs mycket pengar både på forsknings och utvecklingsarbete inom kvinnosjukvården.

Hade forskningen på mensblod gjorts för länge sedan hade den dock möjligen kunnat användas i dag – lite beroende på vad forskningen kommer fram till – som en naturlig del av utredningar inom hälso- och sjukvården.

– Jo, det kan man tycka eftersom det är en möjlig källa för biologiskt material. Vi behöver dock ta reda på hur pass användbar den är. Och det är klart att den forskningen skulle ha kunnat gjorts för länge sen.

Framtida mensprover bör, enligt Sebastian B G, bygga på att man samlar in det själv och att man använder en vänlig insamlingsmetod.

Men det bör enligt honom innehålla mer information än vid en vanlig blodprovsmottagning.

– Eller om du kan få reda på samma sak med blodprov då behöver metoden vara så pass användarvänlig att man hellre gör det än lämnar blodprov.

Den brittiska läkaren Sara Naseri beskriver hur hon ser mensblod som en källa för att i framtiden själv kunna kontrollera blodsocker och kolesterolnivåer löpande, utan att behöva uppsöka vården. Det är bra för kvinnor i glesbygden inte minst.

Sebastian säger att de på Karolinska håller på att forska på blodet från gravida kvinnor som blöder tidigt i graviditeten, för att se om blodet som kommer ut – ej mens – via vaginan skiljer sig om man har en pågående graviditet som kommer fortlöpa normalt eller om det har börjat bli ett missfall.

– Det tycks finnas en skillnad i sammansättningen i blodet i slidan hos de som får missfall. Men vi skulle behöva större material, fler forskningspersoner, innan vi kan fastställa det, säger Sebastian och tillägger:

– Men är det så så kanske man skulle kunna testa själv hemma och slippa söka upp en gynekolog för att kontrollera blödningen.

Kanske skulle mensblod i framtiden även kunna hjälpa vården att hitta förklaringar till de än idag oförklarliga anledningar till att vissa kvinnor inte kan få barn.

Det bästa skulle ju vara om man i framtiden kan få fram viktig information via mensblodet och göra den insamlingen till en integrerad del av utredningsgången i samband med infertilitet hos kvinnor redan från början.

– Dessa patienter genomgår många, ibland obehagliga undersökningar. Att slippa några av dessa skulle så klart vara en stor vinst för den enskilda patienten, menar Sebastian.

Däremot har verksamheten Gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska universitetssjukhus som han ansvarar för ännu inte sett till de extra pengar som regeringen utlovade i Tidöavtalet förra året.

– Det hade jag gärna sett. Endometrios nämns specifikt i Tidöavtalet, men vi har inte fått några extra pengar på sjukhusnivå ännu, säger han.