I 49 år har abortmotståndarnas årliga protest, March for Life, gått mot Högsta domstolen i Washington. Men efter att Roe v Wade revs upp i somras har demonstrationens rutt dragits om. Slutpunkt var i år Kapitolium – framåt är det politiker och inte domare som ska påverkas. Jeanne Mancini, ordförande för March for Life säger till den kristna tidningen The Christian Perspective att hon tror att landets högsta domare tog intryck av deras årliga protest:

– Jag tror att folk som demonstrerade genom åren spelade en stor roll för att Roe slutligen revs upp.

Samtidigt tar högerextrema grupperingar sig an abortfrågan i allt högre grad – under det första halvåret 2022 deltog högerextrema vid nästan en femtedel av alla antiabortprotester i landet.

Med en uppriven aborträtt, där abortfrågan i än högre grad har blivit en angelägenhet för delstaterna kommer organisationen fokusera på dessa. Men, skriver organisationen på sin hemsida: Man kommer att fortsätta att demonstrera på nationell nivå ända till dess att ”en livets kultur har återställts” i landet.

Abortfrågan har samtidigt kommit att dra till sig allt fler högerextrema grupperingar och frågan är om Jeanne Mancini i år kommer att få skäl att ta avstånd från delar av deltagarna som hon tvingades göra förra året efter att medlemmar från Patriot Front deltog i March for Life 2022.

Högerextrema deltog i March for Life

Patriot Front beskrivs av Southern Poverty Law Center som en vit nationalistisk hatgrupp. Den bröt sig ur nynazistiska Vanguard America efter den ökända protesten i Charlottesville i Virginia 2017, Unite the Right, då Heather Heyer, en kvinnlig antirasistisk demonstrant, kördes ihjäl av nynazisten James Alex Fields Jr.

Jeanne Mancini sade i ett uttalande inför March for Life förra året att Patriot Front och liknande grupper inte var välkomna. Ett 40-tal Patriot Front-medlemmar dök upp på protesten i alla fall, rapporterade Newsweek, bland dem deras ledare Ryan Rousseau som anförde sin grupp med slagordet ”Återta Amerika”.

Enligt bildjournalisten Zach D Roberts som var på plats var inte alla medlemmar av March for Life lika avståndstagande som dess ordförande. Roberts skrev på Twitter att han observerade flera demonstrationsdeltagare tacka Patriot Front för deras närvaro, och ett par kvinnor han talade med tyckte också att det var ok så länge de var ”pro-life”, som abortmotståndarna kallar sig. Patriot Front deltog även i en Life for March-protest i Chicago där de delade ut kort med budskapet ”Återupprättelsen av Amerikas suveränitet måste följa återupprättelsen av den amerikanska familjen”.

Även medlemmar från den högerextrema grupperingen Groypers som leds av förintelseförnekaren Nick Fuentes fanns på plats under förra årets March for Life. Fuentes själv, som i höstas åt middag tillsammans med artisten Kanye West och tidigare presidenten Donald Trump, deltog inte eftersom han nyss hade kallats för att vittna inför USA:s kongresskommitté för sitt agerande under stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021.

Fler högerextrema på antiabortprotester

Att högerextrema gör gemensam sak med antiabortrörelsen är ett fenomen som har blivit allt vanligare. I februari förra året anordnade en liten grupp Proud Boys-medlemmar – en högerextrem gruppering vars ledning nu står inför rätta för uppvigling i samband med stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 – en protest de kallade ”Promenad för livet” utanför en av Planned Parenthoods abortkliniker i Santa Rosa i Kalifornien. Enligt tidningen The Press Democrat var de flesta män, flera var klädda i Proud Boys färger, svart och gult, och de bar på plakat med budskap som ”Abort är ondskefullt” och ”Rädda barnen”.

Den icke-vinstdrivande organisationen Armed Conflict Location and Event Data Project (ACLED) som bland annat bevakar politiskt våld uppgav förra sommaren att det blir allt vanligare att högerextrema miliser och grupperingar som Proud Boys deltar i protester mot aborträtten. Mellan 2020 och 2021 ökade antalet antiabortevenemang med deltagande från sådana rörelser med 150 procent.

Fram till den 1 juli 2022 hade Proud Boys enligt ACLED deltagit i 27 sådana evenemang, vilket var en ökning med 160 procent från året innan, rapporterade Time då. Enligt ACLED hade bara en procent av de demonstrationer som högerextrema grupper var involverade i att göra med abortfrågan under 2020, något som ökade till 3 procent 2021, och under det första halvåret 2022 utgjorde dessa 14 procent.

Stormningen en orsak till högerextremas intresse

Enligt ACLED är en förklaring till det ökade engagemanget från högerextrema miliser och högerextrema grupper som Proud Boys att dessa har känt sig tvungna att anpassa sina organisationer och sina mobiliseringskampanjer efter stormningen av Kapitolium 2021 och de många rättsprocesser som har pågått sedan dess.

Dessa grupper har i allt högre utsträckning börjat anamma frågor som motstånd mot abort, motstånd mot hbtq-rättigheter och mot kritisk rasteori vilket har gett dem en möjlighet att rekrytera människor som tidigare inte har ingått i deras våldsamma miljöer som den religiösa högern.

Enligt ACLED har detta närmande inneburit ”en möjlighet för nätverkande och utbyte av idéer mellan olika radikala högergrupper”. Ett ökat deltagande av högerextrema miliser och grupperingar i antiabortdemonstrationer innebär också att allt fler abortmotståndare kommer beväpnade till evenemangen,  liksom ökat våld. Här sticker Proud Boys ut – av de abortrelaterade demonstrationer som har inbegripit våld och där högerextrema grupperingar har deltagit har Proud Boys närvarat vid alla.

Lång tradition av högerextremt abortmotstånd

Högerextrema och rasistiska rörelsers intresse för abortmotstånd går dock längre tillbaka i tiden än de senaste åren. Vit makt-grupper i USA menade redan på 1970- och 1980-talen att den federala regeringen var på väg att utplåna den vita befolkningen genom att sänka födslotalen av vita barn genom olika former, bland dem abort och invandring – en tankegång som på senare år går under beteckningen ”det stora utbytet” och som den senaste tiden har börjat torgföras även av delar av det republikanska partiet. Högerextrema har också varit inblandade i olika former av terrordåd mot abortkliniker varav en av de mer kända är Eric Rudolph.

Under sommar-OS i Atlanta 1996 sprängde förintelseförnekaren Eric Rudolph en bomb i stadens OS-park. Av ren tur dödades endast två personer – den största kraften riktades uppåt istället för horisontellt vilket sannolikt höll dödstalet nere. Innan Rudolph greps sprängde han ytterligare tre bomber, en mot en hbtq-bar, och resterande mot två abortkliniker. Rudolph växte upp i en vit makt-miljö och var förutom homofob och abortmotståndare också hängiven kriget mot den amerikanska staten, skriver historikern Kathleen Belew i Bring the War Home: The White Power Movement and Paramilitary America. Och han brukade underteckna sina brev med ”Army of God”.

Army of God uppmanar till ledarlöst motstånd

Army of God är en amerikansk kristen terrororganisation och den tog på sig Rudolphs bombdåd mot abortklinikerna, den ena i Birmingham i Alabama och den andra i Atlanta. Bombdådet i Birmingham dödade en polis som extraknäckte som säkerhetsvakt, och det var den första dödliga bombattacken mot en abortklinik i USA, rapporterade CNN i februari 1998.

En annan man som kopplas till Army of God är James Kopp, som 2003 dömdes till livstids fängelse för att ha skjutit ihjäl läkaren Barnett Slepian i hans hem 1998. Slepian var en av flera läkare som mördades för att de utförde aborter under 1990-talet. Flera mord utfördes i Kanada och Kopp var misstänkt även i de fallen men ställdes aldrig inför rätta för dem, något som framkommer i den sjunde säsongen av podden Someone Knows Something. Kopp har bland annat förekommit i Army of Gods publikation Army of God Manual under signaturen ”Atomic Dog”.

Army of God beskriver i sin manual USA som ”en nation under ondskans makter – satan” och att dess medlemmar bokstavligen är guds soldater. I manualen beskrivs hur medlemmarna ska bete sig, en beskrivning som känns igen från högerextrema skrifter om ledarlöst motstånd. Manualen stipulerar: ”Soldaterna kommunicerar dock vanligen inte med varandra. Väldigt få har träffats. Och när de gör det är de vanligen inte medvetna om den andre soldatens status”.

Risk för ny våldsvåg kopplad till abortfrågan

Extrema abortmotståndare som har tagit till dödligt våld har ofta, liksom högerextrema individer som har utfört terror, beskrivits som ensamvargar. Men i båda fallen ingår individerna generellt i ett bredare sammanhang av extremt abortmotstånd eller en högerextrem idévärld och ibland – som i Eric Rudolphs fall – sammanfaller dessa. Rudolph har det gemensamt med högerextreme Timothy McVeigh som låg bakom terrordådet i Oklahoma City 1995 – även han beskrevs ofta som en ensamvarg trots att han länge hade rört sig i högerextrema kretsar. Båda var dessutom tidigare militärer.

1998 beskrev Southern Poverty Law Center hur våldsamma attacker mot abortkliniker ökade när antalet aktivister som använde sig av ickevåld sjönk. Detta ledde också att de som var beredda att ta till våld blev mer benägna att döda för sin sak. Redan då fick också dessa stöd från vit makt-grupper och ”den så kallade ’patriotiska’ rörelsen”.

I det perspektivet blir siffrorna från ACLED särskilt oroväckande – att allt fler demonstranter för abortfrågan, och då framför allt abortmotståndare, kommer beväpnade till antiabortdemonstrationer. ACLED pekar också på att demonstrationer för tillgång till abort ser ut att öka i takt med att landets delstater inför olika begränsningar i aborträtten. Dessa leder ofta till motdemonstrationer som i sig innebär ökad risk för våld.

Att det dessutom finns ett tydligt ökat högerextremt engagemang i abortmotståndet innebär tydliga risker för en ny våldsvåg kopplad till abortfrågan.

Artikeln har tidigare publicerats i Tidningen Global

Läs även:

2022-07-12 | Presidentorder om abort i USA

– Det är uppenbart att vi har gjort alldeles för lite för att främja kvinnors företagande – förhoppningsvis kommer siffrorna agera spark i baken, säger Amanda Lundeteg, vd på Allbright, till Fempers nyheter.

Vid en europeisk jämförelse har Sverige alltså få kvinnor som är företagare. Det är bara Slovakien, Irland, Malta och Rumänien som har en lägre andel kvinnor än Sveriges dryga fjärdedel. Snittet i EU är 33 procent, enligt statistik från Eurostat. Länderna Luxemburg, Litauen, Lettland och Cypern har över 40 procent andel kvinnor som är företagare.

Amanda Lundeteg kallar det ”genant” att Sverige placerar sig så lågt i en jämförelse med andra EU-länder.

-Det är genant att Sverige underpresterar, särskilt vid tanke på att andra länder sneglar på oss i tro om att vi ska vara en förebild gällande jämställdhet.

Regeringen är medveten om att det är få kvinnor som driver företag och har gett Tillväxtverket i uppdrag att ta fram åtgärder för att stärka kvinnors företagande.

Siffror från Tillväxtanalys, som TT tagit del av, visar att företag som drivs av kvinnor mer sällan går i konkurs än företag som drivs av män.

Finansering och förebilder för kvinnors företagande

30% av alla nystartade bolag i Sverige startas av kvinnor. Majoriteten av dessa bolag är enmans eller fåmansbolag med låg omsättning.

Tillgång till finansiering är en nyckelfaktor. Än i dag så styrs inte sällan finansieringen av stereotypa föreställningar, och går därmed oftast till män.

En annan faktor handlar om rädslan för att misslyckas – en känsla som är mer vanligt förekommande bland kvinnor än män, enligt Entreprenörskapsforum.

Nätverket 17, som stöttar kvinnor som vill starta bolag, men framför allt dem som vill bygga sina bolag större, tror på vikten av fler förebilder.

– För att få fler kvinnor att driva företag så tror vi på 17 att fler förebilder behövs, precis som inom sportvärlden så kan det verka omöjligt att hoppa högre, eller längre men så helt plötsligt så gör någon just det. Krossar ett tidigare rekord – därefter så klarar ”alla” att slå de tidigare så omöjliga rekorden. Det vill säga om fler kvinnor startar och bygger stora bolag så blir det till slut kutym och något självklart – det är dit vi vill komma, säger Jessica Löfström, ordförande i Nätverk 17, till Fempers nyheter.

Själva försöker nätverket synas och höras så mycket det går.

– Vi försöker vara de förebilder, som vi tror behövs så att fler kvinnor får modet att starta eget företag, men framför allt bygga dessa riktigt stora. Med stort företag kommer makt och vi tror att kvinnor är särskilt bra på att förvalta makt så att vi kan förändra världen till det bättre, säger Löfström.

Hon vill också påpeka att kvinnors företagande i Sverige ökade något mer än mäns företagande förra året.

Men det är en lång väg kvar.

– Systemen som gynnar män har fått frodas för länge. Nu behövs det att allt ifrån politiker till investerare ser över vilken roll just de kan spela för att skapa förändring. Riktade insatser som mer kapital till kvinnors idéer kommer att krävas. Men vi behöver även komma till rätta med andra problem som gör det svårare för kvinnor att starta företag, som tex. det ojämna uttaget av föräldraledighet, kvinnors lägre inkomster, och den könsuppdelade arbetsmarknaden. Allt hänger ihop, säger Amanda Lundeteg, vd på Allbright.

En majdag 2015 tog Lina Salim, hennes man och son bussen till Saudiarabien. Det var bara tillfälligt, de skulle inte vara borta länge. Hon var en av få högutbildade kvinnor i Jemen, och en av få kvinnorättsaktivister i ett av de värsta länderna att leva i för en kvinna.

Den då 24-åriga Lina Salim jobbade år 2004 som teckenspråkslärare när en vän frågade om hon ville delta i en workshop om FN:s säkerhetsråds resolution 1325; kvinnors roll i konfliktlösning och fredsarbete. Deltagarna var nästan bara män, finansiären undrade var kvinnorna var. Lina Salim behövde fråga sina föräldrar om hon fick resa, ändå säger hon att hennes uppväxt var friare än andras.

– Vi systrar fick studera, ha vänner, gå ut. För andra var allt haram [förbjudet enligt islamisk rätt]. Mina kusiner giftes bort när de var 13, 14, och gjorde likadant med sina barn. En av mina kusiner är mormor nu, och jag har fortfarande små barn!

Workshopen fick henne att tänka på nya sätt.

– Jag var inte intresserad av kvinnors rättigheter innan. Där träffade jag män och kvinnor som varit aktiva i flera år!

Så småningom, 2011, startade Lina Salim och några vänner organisationen To Be Foundation for Rights and Freedoms, vars syfte enligt hemsidan är att “…överbrygga glappet mellan teoretiska koncept om mänskliga rättigheter och den faktiska implementeringen.”

I början finansierade de aktiviteterna själva. FN:s migrationsorganisation International Organization for Migration sponsrade sedan ett diskussionsforum på universitetet om politik och kvinnors rättigheter. 

– Studenterna ville i början inte acceptera kvinnors rättigheter, de trodde att vi hade en agenda. ”Ni vill förstöra familjer”, sade de. ”Ni vill få kvinnor att lämna islam, ta av sin hijab!” Vi fick förklara att vi inte arbetade mot islam. Att kvinnor har rättigheter i islam.

Lina Salim hade stöd av sin familj, hennes bror Ahmed engagerade sig. I samarbete med Jemens justitiedepartement höll de samtal med fängslade kvinnor. De höll utbildningar i första hjälpen och förlossningsvård. En trygg plats för våldsutsatta kvinnor etablerades, med samtal för våldsutsatta – ett stort steg i ett land där våld mot kvinnor inte ifrågasätts. Organisationen kunde dock inte erbjuda skyddat boende, och en hjälpsökande kvinna tog livet av sig.

– Hon hade ingenstans att ta vägen. Problemet är att kvinnor inte har egna pengar. Om kvinnor har en bra ekonomi, ett eget jobb, blir de starka.

Lina Salim vill gärna berätta om jemenitiska kvinnors situation och andra kvinnorättsaktivister som har inspirerat, som politikern Radiaa Shamsheer. Hon är entusiastisk och pratar mycket. Kontoret hon startade är hennes stora stolthet.

Men allt skulle förändras den 19 mars 2015.

Oroligheterna som började under den arabiska våren 2011 hade utvecklats till en väpnad konflikt. Lina Salim och hennes kollegor märkte att något var på gång den dagen; skottlossningen intensifierades, genom fönstren såg de stridsvagnar som rullade in på gatorna. Soldaterna var unga, ibland tonåringar. En krypande, obehaglig känsla spred sig på kontoret. 

– Vi trodde inte att de skulle komma till Aden, men vi hade fel.

De är de shiamuslimska huthi-rebellerna, understödda av Iran, som är i strid med regeringen. De hade tagit makten i stora delar av Jemen med en konservativ, religiös agenda. Nu hade de nått Lina Salims hemstad.

Den dagen tog det tre timmar att komma hem, rebellerna hade etablerat vägspärrar i hela staden, belägringen var ett faktum. Om livet hade varit svårt innan blev det nästan omöjligt nu.

– Allt kollapsade. All transport in i staden stoppades. Vi hade ingen mat, inget vatten. Det fanns inte mediciner. Det var 35 grader och vi hade ingen el. Innan kriget kunde jag köra bil själv, ta en taxi. Ingen ifrågasatte varför jag inte bar niqab.

Aktivister och journalister började gripas. 2021 fängslades skådespelaren Entesar Al-Hammadi, och anklagades för prostitution. Hon dömdes till fem års fängelse efter en rättegång som människorättsorganisationen Human Rights Watch har betecknat som ”präglad av oegentligheter”. Lina Salim har hört att hon har torterats och fått håret avklippt.

– De kom hem till min man och frågade efter mig. Vi förstod inte exakt vad som hände i staden, men vi stängde To Bes kontor i en månad.

Lina Salim gömde sig tillsammans med sin lilla son, men fortsatte att uppdatera hemsidan om hur kvinnornas situation försämrades. Efter en artikel om ett annat tabubelagt ämne, sexuella övergrepp mot barn, blev Lina Salim dödshotad men fick ingen hjälp av polisen.

Så en morgon inträffade den utlösande faktorn. När hennes bror Ahmed var ute för att hämta skadade i striderna till sjukhuset, blev han själv träffad av en krypskytt. Det blev startskottet för Linas och familjens flykt, först till Saudiarabien och så småningom till Sverige.

På Lindängenbiblioteket i Malmö visar Lina Salim artiklar, en om Ahmeds död, och To Be Foundations hemsida. Hon uppdaterar den fortfarande, tyvärr är nyheterna inte längre särskilt positiva. I rebellkontrollerade områden har nya regler instiftats; kvinnor får inte resa utan en manlig släkting och kan enbart ha svarta kläder. 

–Jag vågar skriva om det kvinnor utsätts för eftersom jag inte är där, andra kvinnor skickar information till mig. Människorättsaktivister kan inte jobba. Kvinnor våldtas i fängelset. LGBT-frågor kan vi inte skriva om.

Det är nu åtta år sedan Lina Salim senast såg Jemen och sedan det inbördeskrig började som FN kallar ett av de värsta i världen; offentliga institutioner har kollapsat, två tredjedelar av befolkningen är i behov av humanitärt bistånd. Kvinnors framsteg har tagit flera steg tillbaka på grund av kriget, fattigdomen och huthirebellernas fundamentalistiska styre.

Vad tänker du om kvinnornas situation nu, och i framtiden?
– Jag tror det blir sämre, det är bara män som jobbar i Jemen. Kvinnor i styrande positioner bestämmer inte egentligen, de lyssnar bara på männen, det är därför de är där.

Det har gått bra för Lina Salims familj i Sverige. Hon jobbar som lärarvikarie, hennes man för en ideell organisation, hon har deltagit på flera seminarier och berättat om sitt arbete för kvinnors rättigheter i Jemen. Trots det har de inte permanent uppehållstillstånd, utan ansöker regelbundet om förlängning av tillfälliga. Ändå är hon glad att de valde Sverige för sina två söner, som inte känner till något annat.

– Men…, säger hon. Jag saknar den gamla Lina.

Vem var den gamla Lina?
Lina Salim är tyst en liten stund, det är första gången under intervjun.

– Hon hjälpte människor, här kan jag inte göra samma sak. Jag var mer fri innan, jag kunde resa. Här kan jag inte göra mycket… och de flesta här vet inte ens vad Jemen är.

Tror du att du kommer kunna resa tillbaka?
– Nej.

– Det finns ännu inga mensprover eller analyser av mensblod i rutinsjukvården. Däremot finns det en hel del forskning på mensblod, säger Sebastian Brusell Gidlöf, docent och överläkare i gynekologi på Karolinska universitetssjukhuset, på en videolänk från sin arbetsplats.

Forskningen bedrivs framför allt inom två fält.

Det ena handlar om att man använder celler från menstruationsblod för att studera den normala miljön inne i livmodern för att försöka förstå vilka celler som finns, identifiera dem och studera hur de fungerar vid normal fysiologi.

Det andra handlar om att använda menstruationsblod för att försöka identifiera sjukdomar inne i livmodern eller andra ämnen i blodet, som till exempel skulle kunna ge svar på hur man kan få en bra implantation under graviditeten.

I en artikel i BBC uttrycker läkaren och forskaren Sara Naseri att hon hoppas på att testning av detta fram tills nu i stort sett ignorerade månatliga blodprov skulle kunna erbjuda banbrytande nya hälsoinsikter.

2012, när Naseri själv studerade medicin, hittade hon bara en vetenskaplig artikel som beskrev mensblodets sammansättning och fann där att det fanns 385 proteiner unika för mensblodet.

I menstruationsblodet finns också sekret från vaginan, livmoderhalsslem och endometriosceller. Livmoderslemhinnan (endometriet) bekläder insidan av livmodern och växer till varje månad för att stödja embryoimplantation. Om ingen graviditet inträffar avstöts livmoderslemhinnan genom slidan vid menstruationen.

Den kanske största potentialen i analysen av mensblod är att i framtiden kunna undvika påfrestande och smärtsamma ingrepp för att diagnosticera och behandla tillstånd som rör det kvinnliga reproduktionssystemet, till exempel endometrios.

Som ett resultat av bristande forskning inom området kvinnohälsa och särskilt reproduktiva sjukdomar hos kvinnor innebär diagnoserna i dag ofta utdragna processer med många provtagningar och undersökningar för många kvinnor. Behandlingsmetoderna är relativt få och många tester och provtagningar är både smärtsamma och påfrestande för patienterna.

Men kanske håller något revolutionerande på att hända inom forskning och reproduktiv hälsa.

Enligt Sebastian Brusell Gidlöf, som är verksamhetschef för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska universitetssjukhus, har det dock varit en hel del fokus på att kunna identifiera sjukdomar och framför allt gynekologiska sjukdomar via menstruationsblod de senaste åren.

Snabbare diagnos av endometrios med mensblod

Han ser till exempel stora möjligheter inom forskningsfältet för att öka kunskapen inom vården kring endometrios för att kunna upptäcka sjukdomen tidigare och behandla den mer effektivt.

Endometrios karaktäriseras av att livmoderslemhinneceller växer utanför livmoderns insida. Oftast sitter cellerna då på livmoderns utsida, på äggstockarna eller på bukhinnan nära livmodern. Cirka 10 procent av kvinnor och flickor drabbas av denna ofta mycket smärtsamma sjukdom. För att säkerställa en diagnos krävs idag ofta en titthålsoperation.

Hypotesen till varför man får endometrios är en teori från 1930-talet, och innebär att kvinnor vid mens blöder, dels ut genom slidan, dels ut genom äggledarna och att vissa celler då fastnar och blir kvar i exempelvis äggstockarna, på bukhålan eller bakom livmodern.

– Nästan alla kvinnor blöder på detta sätt, men långt ifrån alla drabbas av endometrios, så knäckfrågan är vad det beror på att vissa kvinnor drabbas och andra inte?, säger Sebastian Brusell Gidlöf och tillägger:

– Beror det på att kroppen inte kan städa undan de här cellerna, och därför får man endometrios? Eller beror det på att de här cellerna som blöder inåt är avvikande på något sätt? Är det därför de fastnar lättare och skapar endometriossjukdomen. Det vet man inte idag. Det kan vara båda faktorerna.

Kan man hitta faktorer i menstruationsblodet som skiljer sig åt hos kvinnor som har endometrios jämfört med de som inte har endometrios, så kan man få svar på frågor hur endometrios har uppstått. Det skulle göra stor skillnad för kvinnor som lider av denna ofta mycket plågsamma sjukdom.

I dag kan det ta över tio år att få en diagnos. Skulle menstruationsblodet kunna användas skulle framför allt undersökningarna kunna snabbas på och bli betydligt mindre smärtfyllda.

Tidigare har titthålsoperationer för att titta in i bukhålan och se om det finns endometrios, och provtagning från bukhållan varit det sätt som vården försökt fastställa om det handlar om endometrios.

– Vi försöker numera undvika operation för att ställa diagnos, utan istället behandla direkt om kvinnorna lider av stora besvär, säger Sebastian Brusell Gidlöf.

Han ser många vinster med att kunna fastställa om en person har endometrios via mensblodet utan att behöva operera.

– Att få en tydlig endometriosdiagnos är viktigt till exempel om det rör sig om en kvinna i fertil ålder, eftersom det kan påverka fertiliteten senare i livet.

Mensblod och graviditet

Forskningen kring mensblod skulle även kunna bidra till stora framsteg inom reproduktiv hälsa för kvinnor genom att hjälpa till att bidra till bättre diagnostisering vid graviditet.

– Hur ser cellerna i livmoderhinnan som blöder ut vid mens ut hos kvinnor som har lätt att bli gravida respektive hos dem som har svårt att bli gravida. Kanske finns det tecken redan i mensblodet till hur de här två grupperna skiljer sig åt och skulle det kunna besvara frågor varför det är så att man har svårt att få barn i fall där det finns oförklarad barnlöshet. Kan man i så fall åtgärda det?

På Karolinska sker en del forskning på mensblod. Blodet samlas in via menskoppar, vilket ger mycket blod med celler som mår bra. Detta tillskillnad från att ta blod från bindor eller tamponger.

Sebastian upplever att mycket har förändrats det senaste decenniet och att kvinnohälsa i dag tillförs lika mycket forskningresurser som de flesta andra medicinska områden, i alla fall när man ser till statliga forskningsmedel.

– Det har blivit mycket bättre. För tio – tolv år sedan sade jag ofta att vi var nedprioriterade. Men jag tycker inte att vi är det längre. Traditionell gynekologisk forskning har fått ett ekonomiskt uppsving, vilket innebär att det läggs mycket pengar både på forsknings och utvecklingsarbete inom kvinnosjukvården.

Hade forskningen på mensblod gjorts för länge sedan hade den dock möjligen kunnat användas i dag – lite beroende på vad forskningen kommer fram till – som en naturlig del av utredningar inom hälso- och sjukvården.

– Jo, det kan man tycka eftersom det är en möjlig källa för biologiskt material. Vi behöver dock ta reda på hur pass användbar den är. Och det är klart att den forskningen skulle ha kunnat gjorts för länge sen.

Framtida mensprover bör, enligt Sebastian B G, bygga på att man samlar in det själv och att man använder en vänlig insamlingsmetod.

Men det bör enligt honom innehålla mer information än vid en vanlig blodprovsmottagning.

– Eller om du kan få reda på samma sak med blodprov då behöver metoden vara så pass användarvänlig att man hellre gör det än lämnar blodprov.

Den brittiska läkaren Sara Naseri beskriver hur hon ser mensblod som en källa för att i framtiden själv kunna kontrollera blodsocker och kolesterolnivåer löpande, utan att behöva uppsöka vården. Det är bra för kvinnor i glesbygden inte minst.

Sebastian säger att de på Karolinska håller på att forska på blodet från gravida kvinnor som blöder tidigt i graviditeten, för att se om blodet som kommer ut – ej mens – via vaginan skiljer sig om man har en pågående graviditet som kommer fortlöpa normalt eller om det har börjat bli ett missfall.

– Det tycks finnas en skillnad i sammansättningen i blodet i slidan hos de som får missfall. Men vi skulle behöva större material, fler forskningspersoner, innan vi kan fastställa det, säger Sebastian och tillägger:

– Men är det så så kanske man skulle kunna testa själv hemma och slippa söka upp en gynekolog för att kontrollera blödningen.

Kanske skulle mensblod i framtiden även kunna hjälpa vården att hitta förklaringar till de än idag oförklarliga anledningar till att vissa kvinnor inte kan få barn.

Det bästa skulle ju vara om man i framtiden kan få fram viktig information via mensblodet och göra den insamlingen till en integrerad del av utredningsgången i samband med infertilitet hos kvinnor redan från början.

– Dessa patienter genomgår många, ibland obehagliga undersökningar. Att slippa några av dessa skulle så klart vara en stor vinst för den enskilda patienten, menar Sebastian.

Däremot har verksamheten Gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska universitetssjukhus som han ansvarar för ännu inte sett till de extra pengar som regeringen utlovade i Tidöavtalet förra året.

– Det hade jag gärna sett. Endometrios nämns specifikt i Tidöavtalet, men vi har inte fått några extra pengar på sjukhusnivå ännu, säger han.