Sverige är nu ensamt i Norden om att inte ha infört en lagändring som möjliggör ändring av juridiskt kön baserat på självbestämmande. Detta sedan även Finland tagit steget i veckan.
Ulrika Westerlund konstaterar att regeringens förslag återigen är framflyttat och att det här, till skillnad från i Finland, inte pågår någon öppen debatt.
Arbetet med att försöka förändra den svenska könstillhörighetslagen har för min del pågått i runt 15 år. Under lika lång tid har jag följt andra som arbetat med att försöka förändra sina länders motsvarande lagar och tillsammans har vi kunnat följa likheter och skillnader i debatterna i de olika länderna.
Nu låter det ju närmast osannolikt, men när jag först började sätta mig in i frågan 2007 var detta en total icke-fråga utanför hbtqi-rörelsen. Det var inte ens en fråga som alla i hbtqi-rörelsen brydde sig om, kände till eller förstod – den var definitivt svårare att sätta sig in i och kampanja om än vad könsneutralt äktenskap var, och den berörde en grupp som uppfattades som liten av många.
Runt 2010 fick frågan lite mer fart i den svenska debatten, 2013 försvann tvångssteriliseringarna genom en rättslig process och 2014 hade vi medvind, när en statlig utredning föreslog att ändring av juridiskt kön skulle kunna göras baserat på självidentifikation, det vill säga det skulle inte krävas någon utredning eller bedömning av någon annan person för att få göra ändringen.
”Från total tystnad, till regelbunden debatt i mainstream-media.”
Sedan dess har det gått trögt. 2018 lämnade den dåvarande regeringen in en lagrådsremiss, men efter kritik från lagrådet gick man inte vidare med förslaget. Det dröjde till 2021 innan nästa förslag kom. Samma regeringskonstellation som 2018, S och Mp, skickade nu ut ett ”utkast till lagrådsremiss” på extern remiss. Sedan lämnade Mp regeringen och i juli 2022 kom en lagrådsremiss – som nu saknade det som både 2018 och 2021 års underlag till lagförslag hade: självidentifikation eller självbestämmande som grund för ändring av juridiskt kön.
Under samma tid som detta pågått har den offentliga debatten också blivit minst sagt intensiv. Från total tystnad, till regelbunden debatt i mainstream-media. Debatten följer samma spår som i många andra länder, och handlar om framförda farhågor om att kvinnor ska missgynnas och/eller att lagändringen ska öppna upp för missbruk av olika slag.
Här står vi nu och samtidigt som inget har hänt lagstiftningsmässigt på det här området i Sverige sedan 2013, har det varit action i andra länder. Självbestämmande är grund för ändring av juridiskt kön i bland annat Danmark (sedan 2014) och Norge (sedan 2016), samt förstås i Argentina (först i världen 2012) och på Malta. Och bara under de senaste månaderna har det blivit ändringar och nya lagar i både Finland, Spanien och Skottland (även om den senare har blockerats av Storbritannien). Det ska också sägas att det är svårt att hitta några exempel på att farhågorna besannats i de länder som infört ändringen. Det finns naturligtvis enstaka exempel på situationer som behöver redas ut, men att det skulle vara fråga om ett systematiskt missbruk finns det inte täckning för.
”Den finländska lagen antogs för cirka 20 år sedan efter inspiration av den då 30 år äldre svenska lagen, som nu alltså är drygt 50 år gammal och världens äldsta lag på området.”
Sverige är nu ensamt i Norden om att inte ha infört en ändring som möjliggör ändring av juridiskt kön baserat på självbestämmande – sedan alltså även Finland tagit steget. Finländska transaktivister är inte helt nöjda, eftersom minderåriga, ickebinära och personer med intersexvariation lämnades utanför den slutligt antagna lagen, men det är ändå en mycket stor framgång. Finland hade, till skillnad från Sverige, också fortfarande kvar kravet på sterilisering i lagen, förutom krav på medicinsk diagnos. Den finländska lagen antogs för cirka 20 år sedan efter inspiration av den då cirka 30 år äldre svenska lagen, som nu alltså är drygt 50 år gammal och världens äldsta lag på området.
I Finland har den politiska debatten om lagändringen varit hätsk och skett inför ganska öppen ridå. Regeringen hade med en förändring av lagen i sitt program för mandatperioden, men trots detta var regeringen inte enig. Oppositionen har också framfört farhågor, där vissa känns igen från den svenska debatten – bland annat har Sannfinnländarna framfört tankar om att lagändringen skulle kunna leda till trakasserier i omklädningsrum.
Samlingspartiet ville begränsa möjligheterna att ändra juridiskt kön flera gånger, vilket ju också tagits upp i den svenska behandlingen av lagändringen, och regeringspartiet Centern ville behålls kravet på utlåtande från läkare och att lagstiftningen borde bygga på ”naturvetenskapliga realiteter”. De framförde också att ”kön i princip bestäms biologiskt utgående från gener, att det inte enbart handlar om en persons åsikt” – en ståndpunkt som ju egentligen borde diskvalificera hela existensen av en lagstiftning som möjliggör ändring av juridiskt kön, eftersom den lagstiftningen ju existerar för att könsidentitet, som inte handlar om biologi, ska erkännas juridiskt. Samlingspartiets synpunkter togs hänsyn till på så sätt att det infördes en lång väntetid för den som vill ändra juridiskt kön en andra gång. I Sverige var förslaget i utkastet till lagrådsremiss att det vid en andra ändring skulle göras en bedömning av en extern part.
”Inget tyder på att SD stödjer självbestämmande som grund för ändring av juridiskt kön.”
När lagen till slut kom upp för omröstning i den finländska riksdagen, den 1 februari, så var två partier splittrade: regeringspartiet Centern, och oppositionspartiet Samlingspartiet. I övrigt röstade partierna i enighet: Samtliga ledamöter för Sannfinländarna och Kristdemokraterna röstade nej och alla från Svenska Folkpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterförbundet röstade ja. Svenska Yle bistod på sin sajt med en detaljerad analys av hur rösterna föll, där det bland annat syntes tydligt att män röstade nej i högre utsträckning än kvinnor och att äldre röstade nej i högre utsträckning än yngre. (Hur mycket detta sammanfaller med partitillhörighet framgår inte.)
Så: Sverige är sist ute i Norden. Exakt vilket förslag som kommer läggas fram för riksdagen är ännu oklart. En proposition var utlovad till 21 februari, men den har nu skjutits upp till 7 mars. Total enighet verkar alltså inte råda, men till skillnad från i Finland har vi inte fått ta del av debatten externt.
Även i Sverige är det dock sannolikt att regeringen behöver ta hjälp av oppositionen, om de nu överväger att lägga fram ett förslag som baseras på självbestämmande. Till skillnad från i Finland fanns inte förändring av lagen med i programmet/avtalet för mandatperioden, vilket ger en frihet för regeringspartierna att agera själva, men också en frihet för samarbetspartiet Sverigedemokraterna att rösta efter eget huvud.
Inget tyder på att SD stödjer självbestämmande som grund för ändring av juridiskt kön. För att säkert få igenom en sådan ändring krävs med nuvarande sammansättning i riksdagen Socialdemokraternas stöd. Står dessa fast vid sin inställning från lagrådsremissen i somras, spelar det ingen roll om regeringspartierna lyckas komma överens om det.
Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet
RELATERADE TEXTER:
2023-02-03 ⎮Finland har fått ny translag
2022-11-02 ⎮Svensk transvård i botten enligt europeisk kartläggning
2022-10-18 ⎮ Det kan vi glömma med nya regeringen
2022-06-17 | Akut brist på vård till unga transpersoner
2022-03-14 | Nya råd för transvård till unga skapar oro
