”Det pratas ofta om hur svårt det är att få adoptera och om hur noggrant adoptanter kontrolleras. Med tanke på hur många adopterade som vittnar om i stort sett samma problematik vill jag påstå att det inte är svårt nog och jag tror framförallt att man fokuserar på fel saker.”
Maria Fredriksson om olika måttstockar – och samma.
Min sfi-elev tittar bekymrat på sin mobil, håller upp skärmen mot mig och suckar uppgivet över att hon för andra dagen denna vecka måste gå till förskolan och hämta barnet som hon lämnat där bara ett par timmar tidigare. Sms:et från förskolan meddelar att barnet gråter och är snorig. Hon säger att det var samma sak i förrgår och att barnet brukar snora när hen är ledsen.
Barnet var feberfritt i förrgår och likadant denna morgon. Jag föreslår att hon ignorerar sms:et under den timme som är kvar av lektionen och hämtar barnet därefter på vilket hon svarar att hon inte vågar. Då ringer de socialen.
I samband med desinformationskampanjen mot socialtjänsten pratade jag och mina sfi-elever mycket om vad socialtjänsten gör och varför skolor och förskolor gör orosanmälningar. De flesta av mina elever hade stor förståelse för detta, större förståelse än vad som vanligtvis tillskrivs dem.
En grupp somaliska mammor tyckte att man ska införa obligatoriska föräldrakurser för alla nyanlända. ”Om man inte kommer ska man inte få pengar” sa de. Samtidigt påpekade flera att det verkar finnas dubbla måttstockar; till exempel att muslimer verkar dömas hårdare än andra. De undrade varför man tror så illa om dem – tror inte ni att vi älskar våra barn, frågar de.
”Kan man avhumanisera en människa mer effektivt än genom att påstå att hen saknar förmågan att älska sina barn?”
Under det kalla krigets 80-tal frågade sig den brittiske popsångaren Sting om även ryssar älskar sina barn i pophiten Russians. Frågan känns lika aktuell idag som då men skulle lätt kunna inkludera andra grupper som ofta reduceras till endimensionella karikatyrer. Kan man avhumanisera en människa mer effektivt än genom att påstå att hen saknar förmågan att älska sina barn?
I Sverige finns det cirka sextiotusen utlandsadopterade, de flesta från Asien, Syd- och Centralamerika och Afrika. Vi har fått lära oss att våra biologiska mammor älskade oss så mycket att de lämnade bort oss för att vi skulle få ett bättre liv (läs bättre föräldrar) i ett bättre land (läs bättre kultur). Vilken bild av Andras föräldraskap förmedlas i myten om den osjälviska fattiga modern som av kärlek ger upp sitt barn så att en bättre skickad kvinna i det fjärran Väst ska få bli mamma?
Mot bakgrund av detta frågar jag mig – är det bara vit medelklass som älskar sina (och Andras) barn på rätt sätt? Inte bara har de rätt inkomst och adresser. De har även rätt vanor och värderingar. Det är den vita medelklassen som satt upp kriterier för lämpligt föräldraskap och det är vita medelklass som utreder barnlängtande vit medelklass som vill adoptera.
Läs även Att benämna rasism kan vara av stor vikt för den som utsätts
På mindre orter bor utredare och de utredda förmodligen i samma områden och umgås inte sällan i samma kretsar. När vit medelklass vill adoptera utreds de av människor som med största sannolikhet delar samma referensramar och normer.
När sedan den adopterade växer upp omges hen av vit medelklass, det vill säga av människor som ser ut och beter sig som hens adoptivföräldrar. Många adopterade vittnar om lärare som själva adopterat och som därför relaterar extra starkt till deras adoptivföräldrar.
Vad är då faran i detta? Under de åtta år jag som jag skrivit adoptionskritiska texter publikt har jag kontaktats av mängder av adopterade som berättar historier som är så lika varandra att jag nästan tror att de har haft samma mamma.
”Den ena efter den andra berättar om hur de i hälsans namn fick lära sig att smalt är snyggt och att hunger är bästa kryddan.”
De berättar om en neurotisk, självcentrerad adoptivmor som varit besatt av hur hon framstår. De vittnar om en uppväxt där de kände sig som dockor vars främsta uppgift var att medverka i adoptivmammans mamma-pappa-barnlek. De skulle vara hela, rena, vackra och lyckliga och i detta ingick det naturligtvis att man var smal. Den ena efter den andra berättar om hur de i hälsans namn fick lära sig att smalt är snyggt och att hunger är bästa kryddan.
Nyligen dök ett för mig nytt begrepp upp i flödet. Mandelmammor. Gwyneth Paltrow ska tydligen ha utnämnts till Bossen av mandelmammor. En mandelmamma är en mamma som överför sina ätstörningar och osunda kroppsideal på sina barn och detta sker med hänvisning till att det handlar om hälsa. Ordet mandelmamma kommer från den före detta modellen Yolanda Hadid som rådde sin dotter Gigi att äta en mandel och tugga den väl om hon kände sig svag av hunger.
Hur många av oss adopterade har hamnat hos mandelmammor som kamouflerat sina ätstörningar som ”intresse för hälsosam livsstil”? Passerade de adoptionsutredningen tack vare att utredarna bar på liknande problematik, måhända?
Kort efter att mina föräldrar fick barnbesked mottog de ett svartvitt foto. Färgfotona togs strax efter min ankomst. Det är några månader mellan dessa bilder och jag har sagt till folk att jag inte tror att det är jag på den första bilden. Flera säger att skillnaden kan ha att göra med vikt och detta är något jag hört många vittna om – att vi göddes innan adoptionen för att vi skulle se runda och friska ut.
”Det var en dygd att gå lite hungrig, det var karaktärslöst att äta sig mätt. Det var styrka att hålla sig.”
I mina papper står det om hur duktigt jag äter och hur mycket jag gillar min flaska. Jag tittar igenom fotona från den släktträff som arrangerades i samband med hemkomsten från flygplatsen. På varje bild sitter jag i ett nytt knä. Jag ser hur jag söker ögonkontakt med varje ny person. Inom loppet av ett par timmar efter min ankomst hade jag valsat omkring i minst elva olika famnar. Alla matar mig med flaskan, min älskade flaska.
I detta kaos var flaskan – maten – den enda konstanten, min snuttefilt. Men sedan hände något. Jag fick lära mig att det var fel och fult att ta om. Det bästa var att klara sig på lite och att kunna gå länge utan mat. Smal var vacker och friskt, tjock var sjukt och äckligt. Det var oerhört viktigt för min mamma att vi barn inte blev tjocka och jag minns att mat var något som vi endast fick ta efter att ha fått tillåtelse. Det var en dygd att gå lite hungrig, det var karaktärslöst att äta sig mätt. Det var styrka att hålla sig. Jag gick ofta småhungrig från bordet för jag vågade inte alltid ta om. Blev du inte mätt på den stora portionen, kunde man få höra. Jag behöver väl inte säga att jag har en ganska osund relation till mat? Jag tar alltid för mycket eftersom jag inte vågar ta om.
”Som högstadielärare har jag ofta hört elever prata om potatis, pasta och bröd som om de pratade om äckliga insekter...”
Många av oss adopterade har erfarit svält och att då hamna i en miljö som präglas av ätstört beteende kan vara förödande. Kroppen minns hungern medan hjärnan får lära sig att det är skamligt att ta om och att känslan av hunger bara är nyttigt och karaktärsdanande. För adopterade som ständigt får höra av omgivningen att vi räddats från svält blir det märkligt på ännu ett plan. ”Tänk, vilken tur att du fick komma hit och slippa svälta på gator eller barnhem i Korea”; jag tänker inte minst på alla etiopienadopterade som var barn under 80-talets Band Aid-feber.
Läs även Vem har rätt att segregera sig?
Som högstadielärare har jag ofta hört elever prata om potatis, pasta och bröd som om de pratade om äckliga insekter, samtidigt som deras lärare – främst vita medelålders medelklassiga kvinnor – suttit vid samma bord och högljutt pratat om olika dieter. De gånger jag försökt säga ifrån har jag bara blivit bortviftad. På en arbetsplats pratades det så mycket om detta i lunchrummet att jag och en kollega lyfte frågan till ledningen. Vi blev tillsagda att man inte kan styra vad folk pratar om och när vi själva bad våra kollegor att låta bli att prata om mat och vikt över lunchen blev vi anklagade för att vara överkänsliga och för att vilja tysta folk.
Åter till mina sfi-elever från Somalia, Syrien, Afghanistan och Iran, till dessa mammor vars föräldrakompetens ständigt är föremål för debatt och granskning. Man säger att man är orolig för att de inte har rätt värderingar och verktyg i sin föräldraskapslåda. Därför bör de orosanmälas så att inte barnen far illa. Man vet ju att de kommer från kulturer präglade av hedersrelaterat våld och förtryck, länder där barnaga inte är förbjudet och att de inte har koll på vad och hur mycket barn ska äta. Det är klart man blir orolig. Dessutom är ju många av den väldigt religiösa (läs muslimska). Tänk om de är islamister. Bäst att lägga in en orosanmälan. Man blir ju orolig!
Tillbaka till adoption och alla meddelanden jag får från anonyma adopterade som berättar om kvävande frikyrkosammanhang, om antingen frånvarande eller kontrollerande fäder, om fysisk och psykisk misshandel, om rasism och sexuella övergrepp och inte minst om mammor som späker sina och sina barns kroppar med hunger och träning. Vem oroade sig för dem?
Jag tänker på den adopterade femtonåringen som gick till kuratorn för att berätta om hur hen och hens adopterade syskon for illa, bara för att ett par månader senare bli hotad med att om det framkommer att hen druckit alkohol igen skulle kuratorn kontakta mamman. Samma mamma som den adopterade uppgivit slog dem. Kuratorn var själv adoptivmamma och långt senare visade det sig att kuratorn och adoptivmamman haft kontinuerlig kontakt under samma tid. Behöver jag säga att orosanmälan uteblev?
”Men jag skulle önska att man utformade metoder för att få syn på saker som kan få stora konsekvenser i ett adoptivföräldraskap, i synnerhet om man adopterar barn som rasifieras annorlunda än en själv.”
Det pratas ofta om hur svårt det är att få adoptera och om hur noggrant adoptanter kontrolleras. Med tanke på hur många adopterade som vittnar om i stort sett samma problematik vill jag påstå att det inte är svårt nog och jag tror framförallt att man fokuserar på fel saker, samt att klass har stor betydelse.
Läs även Adoption var aldrig ett alternativ
Naturligtvis är det omöjligt att i förväg veta om en person kommer att bli en bra förälder, i synnerhet när personen brinner av barnlängtan. Men jag skulle önska att man utformade metoder för att få syn på saker som kan få stora konsekvenser i ett adoptivföräldraskap, i synnerhet om man adopterar barn som rasifieras annorlunda än en själv.
Jag önskar framförallt att alla adoptanter utreddes för ätstörningar. Mat är ofta det adopterade barnets främsta källa till trygghet efter ett liv fyllt av separationer och instabilitet. För detta lilla barn är förödande att hamna i en miljö präglad av ätstörningar.
Maria Fredriksson är koreaadopterad och driver kontot Stulen identitet på Facebook och Instagram.
