– Den första gången vi gick ut på gatorna för att protestera mot talibanerna, redan en dag efter deras maktövertagande i Kabul, var vi bara fem kvinnor! När vi gick ut visste vi inte om vi någonsin skulle komma tillbaka till våra föräldrar och familjer.

Det säger Razia Barakzay, en känd afghansk kvinnorättsaktivist. Hon är en av initiativtagarna till det partipolitiskt oberoende kvinnonätverket Afghanska kvinnors oberoende proteströrelse. Nätverket organiserar aktivister i Kabul och 34 andra städer. Razia Barakzay är enligt BBC en av de 100 mest inspirerande och inflytelserika kvinnorna 2021.

– Den andra gången vi gick ut för att protestera, med våra lila färgade huvudsjalar och flaggor var vi redan 50 personer! Vi blev slagna med elbatonger och kablar, de sköt mot oss, kulorna hamnade under våra fötter. Och sedan dess, vid varje ny demonstration, har antalet deltagare ökat.

Färgen lila förbjöds

Nätverket Afghanska kvinnors oberoende proteströrelse har hittills anordnat ett flertal aktioner, möten, studiecirklar och gatuprotester i olika delar av landet. Razia Barakzay påpekar att nya nätverk och kvinnogrupper bildas hela tiden och att det finns god kommunikation och samarbete mellan dessa kvinnogrupper.

– Egentligen är det mycket som knyter an vår rörelse här i Afghanistan till er tidning och feministiska rörelser i Sverige, vi har liknande utgångspunkter. Vi har förstås valt ett namn för vårt nätverk och vår rörelse som passar bättre här. Under våra mobiliseringar och gatuprotester har vi manifesterat denna gemenskap. Vi använde den internationella feministiska färgen, lila, på våra plakat, flaggor och kläder som en signal till omvärlden. Denna aktion ledde till att talibanerna förbjöd färgen och kvinnor klädda i lila färg fick varningar och problem.

Razia Barakzay berättar att de unga kvinnor som organiserar sig och deltar i protesterna riskerar att bli gripna, torterade, våldtagna och mördade eller att försvinna spårlöst. Att organisera sig i olika grupper och nätverk i dessa dagar i Afghanistan är mycket svårt men inte omöjligt.

– Det är riskabelt att träffas hemma och ingen vågar att utsätta sin familj för risker. Vi kontaktar varandra per telefon och försöker att mötas till exempel på någon matservering. Men talibanerna har varnat restaurangerna att stoppa kvinnor i grupper på fler än tre-fyra. Så nu har det blivit svårare att träffas i stan.

I Mazar-e-sharif greps och mördades många aktivister i december, den 20 januari gick talibanerna in i kvinnorättsaktivisternas bostad vid flera tillfällen och grep två av dem. Listan över våld mot kvinnor och mord på aktivister är lång.

Är du inte rädd?

– En klok människa ska vara rädd, såklart vi är rädda för våra egna och våra familjers liv och säkerhet. Vi är medvetna om att det verkliga mörkertalet döda och försvunna kvinnor aldrig når medierna och inte når allmänheten och att var och en av oss kan bli en av dem. Dock är vi tvungna att antingen hålla tyst, leva i rädsla och bli dödade, eller höja rösten och bli dödade. Jag har valt att kämpa för våra rättigheter, för mitt hemlands framtid. Alla de kvinnor som går ut på gatorna och protesterar gör det trots de enorma riskerna, och väljer att inte hålla tyst och lyda.

Vilka är kvinnorna som höjer rösten nu trots den rådande skräcken, vilken samhällsgrupp kommer de ifrån främst? 

– De som kom redan från början är medvetna utbildade eller förvärvsarbetande kvinnor. Några är studenter, andra anställda som blev utan jobb på grund av sitt kön, många är kvinnor som ensamma försörjer sina familjer. Det handlar om kvinnor som ser sina drömmar krossade av den nya ordningen. Vi unga kvinnor inser att vår generation måste vägra lyda talibanerna, vi förstår att talibanerna ska bort, inte minst för att de är inkapabla av att styra landet, de ruinerar vårt moderland.

– Även om kvinnor redan hade mycket problem innan talibanerna, fanns åtminstone något utrymme för drömmar, det fanns vissa rättigheter garanterade i lagen. Inför lagen betraktades kvinnor som medborgare.

– Jag vill påpeka att inte en enda av politikerna som var verksamma under republik-eran, innan talibanernas återkomst, just de som satt på projekt-pengarna, ingen av dem har vi sett under våra demonstrationer och protester. Jag själv ringde till några av parlamentarikerna inför vår första protest. De lät antingen bli att svara eller predikade att det var farligt att trotsa talibanerna.

Var är männen? Varför ser vi dagliga protester och demonstrationer utan männen? Hur förklarar du detta?

– Sanningen är att männen inte har förlorat så värst mycket med talibanernas återkomst, inte lika mycket som kvinnorna i alla fall. För en del män har det dessutom blivit bättre. När kvinnor avskedas och inte får behålla sina arbeten, då blir det fler vakanser för männen. Nu hörs den delen av befolkningen med traditionella och extrema religösa övertygelser, de vågar tala högt och säger att det hade gått för långt med så många kvinnor på viktiga poster och så vidare.

Razia Barakzay förklarar vidare att det är helt logiskt att den samhällsgruppen som har förlorat mest skulle protestera först och mest.

– Män, även de som inte uttrycker stöd för talibanernas ordning, är inte redo att riskera sina liv för kvinnors rättigheter. Vi brukar säga till dem att kulan som dödar kvinnor dödar även män. Men en sak måste tilläggas, de kvinnor som deltar på demonstrationerna och organiserar sig har ofta stöd hos sina familjer och makar. Det skulle annars bli ännu svårare i Afghanistans kontext. Men många aktiva kvinnor har redan blivit straffade av sina familjer, en och annan blivit skilda från sina makar. Ja, vi är utsatta för förtryck från olika håll. Samtidigt ser vi allt fler familjemedlemmar som följer med sina unga döttrar och deltar på demonstrationerna. Mammorna följer med för att försvara sina döttrar mot talibanerna.

Men medierna och många manliga journalister verkade stå på er sida, det såg ut så på videoklippen, stämmer det?

– Ja! Under våra demonstrationer har talibanerna slagit även journalisterna, de flesta män, som bevakade vår aktion. De också fick piskrapp, tår- och pepparspray. Många journalister har fängslats och några har helt försvunnit. Vi tackar journalistkåren som stått vid vår sida trots talibanernas brutalitet och våldsamheterna som riktades mot dem. Även de män som följde med kvinnorna, det vill säga bröder, pappor och makar, också de fick stryk.

Vad förväntar du dig av västvälden som enligt många afghaner är medskyldig i det som händer nu?

– Jag vänder mig inte till staterna. Vi har erfarenhet nog av deras inblandning. De har sina egna militära, finansiella och politiska agendor . De kom till Afghanistan och följde sina egna projekt och de stack när det passade dem. Omvärlden har visst ansvar och skuld i det man utsatt Afghanistan för. Det var inte vi som först bjöd hit världens militärer och sedan öppnade dörren för talibanernas återkomst.

– Jag vänder mig till kvinnor i världen, till de som är politiker och förebilder för många kvinnor, de som bryr sig om kvinnors fri- och rättigheter. Jag menar att vi har startat om kvinnokampen här i Afghanistan under talibanernas styre. Bara genom en internationell praktisk solidaritet från hela världens feminister och kvinnor kan vi tala om en verklig och målmedveten kvinnorörelse i världen. Och vi har sett mycket sådant praktiskt stöd från våra systrar i andra länder, allt ifrån grannländerna till de andra kontinenterna.

Många från Afghanistan klagar på omvärldens korta minnen och särskilt kvinnorna menar att världen har glömt dem och de känner sig helt ensamma. Delar du den, mer eller mindre, allmänna uppfattningen i Afghanistan?

– Vår kamp är en kvinnokamp, en kamp för kvinnors lika rättigheter men även för kvinnors överlevnad. Våra krav är i grunden desamma som alla andra kvinnors, bortom alla geografiska gränser. Vi är övertygade om att vår kamp är en del av den internationella kvinnokampen för rättvisa och jämställdhet. Om vi förlorar vår kamp i Afghanistan, då är det en förlust för kvinnorörelsen i hela världen. Om vi inte ställer upp för varandra, oavsett var vi befinner oss geografiskt, kommer våldet mot kvinnor inte avta. Ett fritt och progressivt Afghanistan, utan Al Qaida, Daesh, talibaner och liknande reaktionära krafter är ju bättre för hela världen.

– Vi som idag kämpar för kvinnors rättigheter och friheter under parollen ”bröd, arbete, frihet” har tagit upp kampen för rättvisa för alla, oavsett kön. En sådan kamp kräver större uppmärksamhet och solidaritet för att kunna förverkligas.

Chans att visa solidaritet

Barakzay avslöjar en internationell kampanj som kvinnogrupperna i Afghanistan förbereder inför 8 mars i år: ”Ett brev från Afghanistan till omvärlden.” Hon berättar att det är en kampanj som alla kvinnor i världen kan delta i och påverka, och framhåller att fortsatt uppmärksamhet kring kvinnors rättigheter i Afghanistan stärker kvinnogruppernas position gentemot talibanstyret. Hon hoppas särskilt att de svenska kvinnoorganisationerna och feministerna aktivt deltar.

– Vi kommer att skriva personliga brev om vår situation och våra tankar, sedan ska vi skicka dessa brev till kvinnogrupper och feministiska nätverk och inflytelserika feminister i hela världen. Därför vädjar vi i förväg till svenska kvinnorättsaktivister och organisationer att solidarisera sig med oss genom att se till att årets 8 mars, årets internationella kvinnodag, ägnas åt kvinnors kamp i Afghanistan. Uppmärksamma oss unga kvinnor i Afghanistan som kämpar under talibanernas våld och under vapenhot. Hjälp oss att sätta frågan på världskartan denna kommande 8 mars!

Läs även:

2022-01-18 | Unga kvinnor försvunna efter protest i Afghanistan

2022-01-18 | Afghanistans kvinnor: ”Vi andas fortfarande”

2022-01-07 | Nödrop från afghanska hbtq-personer

2021-12-21 | Arezo betyder önskan

2021-09-07 | Skamlig EU-respons på katastrofen i Afghanistan

2021-08-24 | Maktbalansen förändrad för gott

2021-08-24 | Olagligt stoppa beslut om afghanska asylärenden

2021-08-17 | ”Vi har förlorat allt” – afghanska feminister fruktar för sina liv

2021-08-17 | Feminister mobiliserar globalt för kvinnorna i Afghanistan