Ända sedan den amerikanska journalisten och författaren Susan Faludi släppte sin feministiska bestseller Backlash: The Undeclared War Against American Women 1991 har kurvorna pekat åt rätt håll för jämställdheten i världen. Grundläggande parametrar som utbildning, demokratiska fri- och rättigheter, tillträde till arbetsmarknaden och offentliga rum och församlingar har – inte överallt och inte hela tiden – rört sig i rätt riktning.

1995 antogs den så kallade Pekingplattformen – FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor – som haft stor betydelse för både länder, förvaltningar och individer över hela världen.

Läs även #peking+20: Plattformen kan användas mycket mer

Men omkring 2013-2014 började orosmolnen hopa sig på den globala himlen. Inte nödvändigtvis de ekonomiska – de vi ser nu – utan först kom de ideologiska. Auktoritära, totalitära tendenser, regimer och ledare i allt fler länder världen fick världens kvinnoorganisationer att försöka avstyra FN:s annalkande kvinnokonferens – det var helt enkelt för stor risk att det radikala skrivningarna i Pekingplattformen skulle komma att urvattnas, skrivas om, skrivas ner. Dåvarande jämställdhetsministern Nyamko Sabuni höll med, avsatte 13 miljoner till en ”alternativ” kvinnokonferens och avgick – på Fadimedagen. I något avseende hände det också, resan bakåt hade börjat.

Det var svårt att fatta det då 1995 – att det var en global feministisk höjdpunkt – vi hade ju så långt kvar. Både i Sverige och i omvärlden. I dag är det uppenbart. Kurvorna pekar åt fel håll. Både de som rör fri och rättigheter, betalt och obetalt arbete och tillträde till maktens rum och församlingar. Sedan 2014 har vi talat om värdekonservatismens landvinningar. I Putins Ryssland, Erdogans Turkiet, Orbans Ungern eller Talibanernas Afghanistan. 2015 kom Donald Trump till makten. ”Grab them by the pussy” var sannerligen inget som hade fungerat för vare sig Bill Clinton eller Barack Obama.

Nu ökar mödradödligheten – i USA och EU. Lönegapet mellan kvinnor och män ökar efter att ha stått stilla i sex år, i EU och Sverige. Bland omsorgs- och vårdpersonal breder fattigdomen ut sig. Det obetalda arbetet ökar. De flesta index, mätningar och prognoser pekar nu åt fel håll.

I Afghanistan får inte flickor gå i skolan och kvinnor får inte längre verka som läkare eller lärare. I Iran förgiftas flickor i skolan – oklart av vem, men det borde  beskrivas som tortyr – mot barn. Det hände förrgår.

Läs även Förgiftning av skolflickor i Iran

Samtidigt: Irans kvinnor (och män) tar till gatan och protesterar öppet mot regimen med livet som insats. Afghanska läkare och lärare undervisar och och behandlar under jord och #metoo kan knappast ha undgått någon? I Latinamerika har feminister mobiliserat hela kontinenten flera gånger och i Indien har kvinnorna gått samma för att komma till rätta med de återkommande, vardagliga gruppvåldtäkterna. Varje fredag mobiliserar det lösliga nätverket Kvinnostrejk – i hela Sverige. I går var det kompletterande snippademonstrationer mot snippadomen.

Läs även ”Vi kräver att flickan får upprättelse i Högsta domstolen”

Den senaste veckan har snippan dominerat svensk offentlighet. Mer exakt om hur långt in ett finger ska behöva föras för att det ska klassificera som våldtäkt. Verkar som om det är lika bra att använda alla rättsliga rekvisit för att ha en chans i rätten? Det förelåg knappast samtycke. Annika Hirvonen påminde i veckan om hur det var att växa upp utan det där ordet. Då, för 21 år sedan och mer, när det var svårt att få en urinvägsinfektion diagnostiserad; Där du kissar? Det är på ett sätt signifikativt för vår tid.

Svensk ordbok ser nu över sin beskrivning, men betackar sig för att bli utslagsgivande i rätten. Ordboksdefinitionen av backlash är inte heller helt tydlig, många har ägnat tid åt att försöka smula sönder begreppet sedan 1991, men backlash är när rättigheter pressas tillbaka. Av det skälet är det hög tid att deklarera officiell backlash – om inte förr så definitivt nu. Och det finns en avgörande skillnad från den backlash som 90-talets ekonomiska kris drog med sig för kvinnor. Den här gången har kriget varit uttalat: Från Polens och USA:s abortförbud till Ivar Arpis korståg mot genusforskningen. Det är ett uttalat krig mot kvinnor, tillbaks till hemmet, föd barn är budskapet. Det vi ser är en global backlash med ett syfte. En högst medveten backlash, ett könskrig som vare sig feminister eller kvinnorörelser har startat.

Backlashen innefattar också mänskliga rättigheter, landvinningar för hbtqi-personer, hela folkgrupper, statsskick, religioner, forskning, fackliga och ekonomiska framsteg, nationer – och klimatet – det feministiska perspektivet är en knivskarp värdemätare på hur det står till i världen: rätten till abort, utbildning, tolk eller ens en fotbollsplan – det är samma mönster här som där – demokratiska landvinningar som pressas tillbaka. 

Läs även Jämställdhetsministern välkomnar samtalet om snippan

Som tur är, rankas den globala kvinnorättsrörelsen som världens mest framgångsrika utomparlamentariska kraft – någonsin – och vi vann nog just snippan, 20 år i veckan, men vi får vara på tårna – året är 2023 och vi har ett uttalat krig mot kvinnor. Kolla #kvinnostrejk i sociala medier om du inte redan gjort det. Alla får vara med. Varje fredag. På onsdag är det 8 mars – internationella kvinnodagen – vi fyller upp kalendariet i helgen.